(utan rubrik)

Dag #392

Att sitta på kanten av de tomma avokado containrarna var roligt. Men man fick se till att hålla i sig för livet.

Jag kan bekräfta att träd faktiskt har ögon.

Att köra traktor var det roligaste. Jag tror jag fick testa köra sex olika traktorer. Allihopa med något fel. En fick man starta med en skiftnyckel, en annan starta ur växel, en annan hoppade ur växeln när man körde, i de flesta funkade inte handbromsen och på en gick katalysatorn sönder så den lät som en ångmaskin. Bonden sa att alla backpackers tar sönder fordonen, han kanske bör överväga att bara låta folk som har erfarenhet köra de, eller ge de lite mer instruktioner än ”it has three different gears, here here and here, this is the accelerator, break and clutch, you start the tractor here, and you have to stop when you want to change gear” som han gjorde med mig. Sen när vi kört iväg och stannat kommer vi på att han inte visade vart man stängde av motorn. Efter en stund hittade vi avstängnings spaken tack och lov. .

Min ”säng” för två månader. Inget lakan eller täcke, en 2 dollar uppblåsbar kudde och mitt kuddfodral var en tröja. Jag ville inte spendera pengar på sånt för visste inte hur länge jag skulle stanna där. I efterhand, när jag stannade två månader hade jag nog kunnat kosta på mig ett lakan och ett täcke så jag inte behövde vakna mitt i natten för att jag frös och fick gå upp och hälla varmt vatten i min hot water bottle.

Karolinas bil som tur var, var fyrhjulsdriven för vägen ner till huset/skjulet där vi bodde var igenom hela avokado gården och de andra fastnade var vecka med sina bilar. Vi fick ett par gånger springa och knuffa på bilarna.

Här gällde inget annat än funktionalitet. I duschen fick man sätta på varmvattenkran och kallvattenkran med en skiftnyckel.

Karolinas bil ”pajade” (först blev tre hjul punkterade av en galen exflickvän och sen när jag och Karolina körde in till stan en dag efter att de satt på nya däck hör vi en hög bang och det börjar rycka i bilen. Medan Karolina börjar bromsa ser vi ett hjul rulla i hög fart precis intill bilen på vänstra sidan i gräset. Hjärnan hade lite svårt att koppla att det var ett hjul från bilen vi satt i och körde. Allt gick bra och ingen skada skedd tack och lov. Förutom att nu fick vi gå och lifta in till byn. )

En av de allra vackraste utsikterna jag sett, hade vi precis utanför vår infart till gården.

Förståeligt att jag kommer sakna denna vy.

Och alla kor som glor på en när man vandrade längs vägen.

Och charmen att allas brevlådor ser ut såhär.

Läsa tidningen för vi inte har något annat att göra eftersom det inte fanns teckning i, i stort sett hela byn.

Och vissa morgnar vakna upp och se några vallabies skutta omkring. En morgon hoppade två förbi 10 meter ifrån vårt fönster i rummet.

Wow, såhär ser det ut på bild, gissa ifall det är fint i verkligheten.

Såg denna lilla söta filur en dag. Det är en echidna (myrpiggsvin), såg ut som väldigt stor igelkott.

Nu har jag lännat Cowboyne. Det var en unik upplevelse. Väldigt långt ute på landet och i vissa fall svårt att klara sig utan civilisation och täckning på mobilen men kommer sakna livet där mycket. Sa hejdå till Karolina som jag ätit, jobbat och sovit med i nästan fyra månader. Det är inte roligt. Behöver ladda upp mina krafter för att klara av att se nytt och träffa nya människor för alla dessa hejdå dränerar mig på energi. Tror att det kan hjälpa att få en stor kram av mamma och pappa i Tokyo om en månad.

Har en stor grej att berätta. … En dag när jag jobbade på en av gårdarna, jobbade ensam den dagen, gick runt och lagade rör och checkade bevattningen. Fick lite täckning på min telefon där. Det kom ett mail från University of Edinburgh. Jag loggade in och läser ”.. delighted to advise you that we have made you an unconditional offer of a place for the academic year 17/18”. Mamma och pappa, ni behöver inte längre vara oroliga att jag stannar på andra sidan jorden för evigt. För jag ska börja plugga Environmental Geoscience på University of Edinburgh!!!! Min högsta önskan.

Dag #357

Landsbygden runt Cowboyne är väldigt vacker, detta är utsikten från mitt och Karolinas fönster.

Jag lämnade bilen i Port Macquarie och Karolina hämtade upp mig och tog med mig till Comboyne som ligger en timme inland. 900 invånare och nästan ingen teckning i hela byn. Jag har jobbat och bott där i tre veckor för att plocka avokado. Jag delar rum med Karolina i ett skjul som har ett kök en toalett och en dusch som man sätter på med en skiftnyckel, vatten i kranen som inte är drickbart och som tar slut en gång i veckan då bonden får komma och fylla upp tanken. Första dagen vi kom dit var vattnet slut så vi hade ingen toalett eller dusch första kvällen. Där bor två killar från Frankrike och ett par från Brisbane som kom samma dag som mig. Det är bra betalt 22 dollar i timmen, vi kan jobba så mycket vi vill men jag är beroende av att få skjuts eftersom jag inte längre har min bil, den fick jag tillslut såld för 500 dollar. Och det är en del sköna typer i byn. Helt och hållet olikt från vart jag tidigare bott. Detta är så mycket bondigt man kan komma. Det är charmigt. Alla känner alla, de vet till och med vilka bilar de flesta äger, så vad som händer i Comboyne verkar sprida sig ganska snabbt. Det finns två mysiga cafeer med trevlig personal som bjussat oss på extra kakor. Det finns en mycket liten mataffären som säljer matvaror med utgånget datum och en ägare som är otrevlig och tror att alla stjäl. Jag sitter just nu på ett tåg från Sydney till Melbourne. Jag behövde komma bort för några dagar för den senaste veckan har varit tuff, riktigt tuff. Efter att rest runt ett år och träffat massvis av olika människor är paret från Brisbane två av de otrevligaste jag träffat. Efter att träffat och umgåtts med så många olika typer av människor har jag förstått att alla är olika och tänker på olika sätt och man kan oftast hitta något att uppskatta hos alla man möter. Men med dessa två är det svårt. De utnyttjar Karolina som en taxi chaufför. De har ingen bil och åker överallt med Karolina och tar det förgivet, även fast hon inte vill ta med de, men hon har svårt för att säga nej. Första veckan fick vi vänta på de på morgonen för de vaknade sent. Sen började vi väcka de för att komma iväg i tid. En morgon fick jag nog, också Karolina men hon vågade inte ta initiativ att göra något. Jag sa vi skulle säga åt de att vi kör för de hade inte gått upp än trots att vi väckt de som vanligt en kvart innan vi åker. Jag och Karolina körde till jobbet och en timme senare kom de till jobbet och öppnade jeepdörren med att skrika på oss så att spotten flög ur munnen på killen. Han var rasande för att vi inte hade väntat på de och jag blev rasande för att han kan vara så dum att han tycker att vi ska vänta på De när vi varje kväll säger att vi börjar kl 7 och åker tio i och Det är Karolinas bil så hur kan de tro att de kan bestämma vilken tid vi ska åka och att det är jättekul för Karolina och mig att vakna 6 på morgonen äta frukost och vara redo att åka 10 i sen sitta och vänta 40 minuter på att de ska gå upp klä på sig äta något och röka. Han blev så arg att han var nära på att drämma en avokado i huvudet på mig. Jag visste att han inte skulle göra det och jag var så arg att jag inte brydde mig. Detta var det andra stora bråket vi haft. Sen lugnade vi oss, tjejen kom för att få en kram och bli sams. Vi pratade över lunchen och han förklarade att han egentligen varit arg för att han fått skäll av bonden dagen innan. Dagen innan hade vi jobbat och en annan kille ifrån byn som jobbar med oss satt ovanpå traktorhjulet, vilket uppenbart för de flesta är en dum idé, och hoppat av och fastnat i traktorhjulet så hans ben blev överkört. Han fick åka in till sjukhus men konstigt nog hade han inte brutit ett ben och nu någon vecka efter är han bra nog för att plocka avokados igen. Paret från Brisbane bråkar inte bara med oss, de bråkar med varandra så ofta att jag inte orkar höra deras röster mer. Morgnarna börjar med att de skriker på varandra, tack och lov jobbar jag och Karolina inte på samma gård som de för tillfället, som vi gjorde de första veckorna, men såfort de kommer hem från jobbet börjar något nytt bråk om ingenting och sen 10 minuter efter är det frid, sen går det en stund och så är det något nytt de svär på varandra för. Jag klarar inte att höra mer för det sprider så mycket negativ energi. Det finns inga dörrar så man hör nästan allt som händer i ”huset” så det går inte att stänga ute det. Hur som helst, det är dock inte huvudanledningen till varför jag behövde ta en paus och åka till Melbourne. Killen från Brisbane har inget körkort men lånar bilar från gården att köra runt med och han kör som en galning. Detta har bonden fått höra och dessutom har han gjort någon buckla i några fordon och en traktor. Slutligen lånade han en av fransmännens bilar och i stan körde i full fart förbi stop skylt med en öl i handen. Detta såg polismästarens fru och hade det inte varit så att polismästaren varit borta för några dagar (det finns bara en i byn) hade han blivit tagen direkt. För han är redan på provision för att han har stulit en bil, berättade bonden Andrew. Så några morgnar sen när jag och fransmännen kom till jobbet berättade han detta för oss och bonden sa han skulle skicka hem idioten till Queensland. Vi sa ingenting utan lyssnade. Jag jobbade själv utan Karolina den dagen för hennes maskin hade gått sönder. Lite efter lunch får jag sms av Karolina och hon ringer och berättar att Brisbane killen har ringt henne och sagt att han står utanför hennes bil och ska slå sönder den. Han kallar henne flera gånger för cunt. Det är tyvärr ett mildare uttryck här på landsbyggden för all använder det mot varandra varje dag. Men när han skriker till Karolina ”Im gonna fucking smasch your car cunt!” har det inte lika vardaglig betydelse. Hon är i mataffären och sagt åt honom att inte följa med för han och hans tjej hade bråkat i hennes bil så hon sa åt honom att sluta bråka eller hoppa ur bil. Helt rimligt och jag vet av att Karolina är långt ifrån personen som skulle ryta till så jag är säker på att hon lugnt hade sagt åt de att sluta bråka. Jag slutar jobbet tidigare för att komma hem till Karolina som jag inte vill lämna själv. Ber bonden att skjutsa mig hem och han är irriterad att jag slutar tidigare så jag får förklara som det är att han har sagt åt henne att han tänkte smasha hennes bil. Eftersom jag vet att bonden redan tagit beslut att skicka hem killen berättar jag också att både jag och Karolina är fruktansvärt trötta på att ta all denna skit när vi behöver skjutsa runt de. När vi kommer hem så berättar bonden för Brisbane tjejen och Karolina skjutsar henne till en kompis hus (killen med ben under traktor hjul incidenten) där Brisbane killen är och röker weed, som de gör varannan dag, för att berätta att bonden ska säga upp honom. När han kommer hem skriker han på mig. Säger att jag är en twofaced cunt som går till bonden och får honom uppsagt. Han skriker och säger egentligen samma saker gång på gång, att jag är en twofaced cunt. Jag vet att jag inte hade minsta del i att han blir uppsagt för anledning som bonden säger upp honom hade han tydligt upplagt på morgonen för mig och fransmännen var för att han vägrade att åka upp i en cherry picker (maskin för att plocka de högre växande avokados) och att han har gjort skador på hans fordon och kör som en galning. Ganska många anledningar att säga upp killen. Jag har inte påverkat bondens beslut det minsta för han var fast besluten på morgonen att säga upp idioten. Men med hans aggressionsproblem tar han alltid ut skiten på någon annan och nu blev jag den som fick all skit. I dagar har han skrikit på mig och muttrat skit såfort jag gått förbi. Jag har bitit ihop mina tänder för börjar jag förklara hans fel att skylla på mig skriker han ännu högre och lyssnar inte på ett ord. Så jag har hållt mig lugn men ilskan har bara byggts upp inombords för jag vet att jag är långt ifrån en twofaced cunt och jag skulle aldrig, inte ens mot en idiot som han, se till att få honom uppsagd för det tycker jag är upp till chefen. Bland de vi umgås här är jag så trött på männsikorna ibland för de har inget vettigt att säga så vad de pratar om är skit om ”kompisen” som precis lämnat gruppen. Det är så mycket skitsnack och jag hatar skitsnack bakom ryggen så när vi plockar avokados och jag börjar höra de snacka skit går jag ifrån och plockar för mig själv. Så ganska ärligt tycker jag att jag är den som är minst two faced av hela bunten. Jag är ärlig och står upp för min åsikt. Dessutom la jag någon vecka in ett gått ord om Brisbane killen till bonden för att han hade fått mycket skit för att traktorn gick sönder när han körde och det var egentligen inte hans fel. Så jag gick till bonden och sa att, hej skyll inte på honom för han är en väldigt duktig traktor förare. Så att han kallar mig two faced och att jag är orsaken till att han sagts upp irriterar mig men jag vet att det inte finns något att göra för det är han som har aggressionsproblem och problem att inse konsekvenserna av hur han uppför sig. Tjejen är upp och ned som en bergodalbana hon med och ibland väldigt trevlig, nästan falsk, andra sekunden ryter till som en tioåring när hon inte får sin vilja igenom. Igår morse när jag packat min väska och skulle åka tog lift med Karolina in till byn när de körde till jobbet, frågar tjejen mig när vi är i köket, han sitter bredvid ”Can Lucky take som of your milk”. Jag är ett frågetecken och undrar hur vågar man och hur kan man inte ha någon som helst skuld för hur man en dag tidigare har behandlat mig. Jag vill skrika helvetes heller men säger istället ja såklart för att lämna situationen i frid. Han har väl insett att det inte var mitt fel. Jag kommer däremot inte släppa det förns han bett mig om ursäkt för hur han behandlat mig. När jag har lugnat mig och kommit tillbaka kanske jag kommer nämna att jag väntar på en ursäkt.

Så det var anledningen till att jag åker därifrån. Jag hatar drama för det dränerar en på energi och nu har det varit mer drama inom tre veckor än vad jag haft under flera år. Men jag sitter nu på ett tåg och kan nu andas utan tryck på mina axlar. Däremot har jag istället 20 myggbett som kliar som helvete och snart gör mig galen. Men det föredrar jag.

Dag #334

Detta är i stort sett det närmaste surfa jag kommit.. Det är retsamt så lätt en del verkar få det att se ut. Själv ligger jag mest i vattnet och får kallsupar. Däremot krävs det som allt annat övning och har bara tagit mig till stranden med brädan tre gånger.

Efter två månader på samma ställe samlar man på sig för mycket saker. I denna takt behöver jag köpa en lastbil om några flera månader.

”The Cupwasherupperers” mina arbetskamrater när jag volontärade på Woodford folk festival över nyår.

Nyårsafton med Conti, Ann och Sha. Coola människor.

Stannade vid en riktigt bra second hand butik. Massvis av böcker och intressanta klädesplagg.

Coffs Harbour var lika tråkigt som det ser ut.

Blåbärsplockning tog på krafterna och redan efter fyra dagar var man inte lika glad. Fick 7 dollar per kilo så det var inte dåligt men inga mångmiljarder.

Vår förare hämtade gulliga kattungar på vägen. Nu vill jag ha en katt. Men pappas allergi och att han kommer och hälsar på mig vart jag nu bosätter mig är mer värt än en kattunge (det säger en del). Vill gärna skaffa något husdjur när jag kommer hem så kanske en ödla kan vara en bättre idé?

Jag kan börja med att säga. Jävla biljävel. Jag har tack vare den fastnat i Port Macquarie.

Över nyår volontärade jag under en vecka på Woodford folk festival. Första dagen anlände jag sent och satte upp mitt 15 dollar tält i mörkret. Läste lite bok innan jag somnade ensam och kände inte en enda person på stora festivalen. Dagen efter träffade jag de andra från vårt team ”The Cupwasherupperers”. Under första dagen undrade jag lite vad jag gjorde där. Jag hängde på två tjejer från Sydney, men att vara på en festival påminde mig bara om mina vänner där hemma, så kände lite hemlängtan av det. Men sen träffade jag några unika härliga människor, speciellt en tjej från Japan en från Chile och en från ”här och där”. Vi käkade lunch tillsammans efter jobbpassen och snackade och passade runt en kopp med Mate te som var Chilensk tradition. Det fanns alla möjliga framträdanden och fick gåshud av några så bra de var. Några av sakerna jag gjorde var morgon yoga 6.00, föreläsningar om miljö och klimat, körsång, en av sakerna jag fick gåshud av. Jag sjunger nästan aldrig, av artighet för omgivningen för jag kvalar inte direkt in i idol med min röst, men Anna och Conti drog med mig för de sa att det var fantastiskt. Under klassrums stor markis, spelade en dam gitarr och fick allihopa att sjunga i kör. Det var avslappnande, och man kände sig i harmoni. Helt fantastiskt. Sen var det en familj som hade cirkus med akrobatik, pappan gick på linan, mamman svingade i trappets, och gick på scenen helt näck en gång, ena barnet gjorde akrobatik på en stolpe och den andra i en hängandes lina från taket. Sen såg vi några framträdanden på stora scenen, med fyrverkerier och imponerande handgjord rekvisita som stora stora dockor. Sen lyssnade vi en morgon på en tjej som spelade harpa och med en sångröst som var obeskrivbar. Då fick jag också gåshud. Det är svårt att beskriva alltihopa för det var så mycket intryck, komprimerat på ett område där saker hände precis hela tiden. Sen juste, vi jobbade ju också några timmar per dag. Vi tvättade plastkoppar med en tvättmaskin och torkare. Det var varmt men inte lika varmt som utomhus. Det låter inte så kul men det var inte lika tråkigt som det låter. Det var ett gäng på 10 personer och alla var väldigt trevliga så man stod och prata med någon lite då och då. En gång stod vi allihopa tillsammans med det andra diskar gänget och spelade Cupsong som de hade gjort en lek av på ett bord. Det var kul. Jag är väldigt glad jag tog mig dit och fick volontära. Det var en minnesvärd upplevelse.

Sen efter det började jag köra söderut. Jag stannade till på Ikea och käkade köttbullar (ikeas köttbullar smakade mycket godare än vanligt), köpte lite lösgodis och en tub kaviar. Jag kom fram till Murwillumbah och det regnade så in i satan. På morgon regnade det också som satan och för att få mig en kaviar äggmacka tog jag bilen till mataffären för att köpa ägg. På vägen dit slutade mina vindrutetorkare att fungera. Då svor jag på bilen. Försökte få det fixat på morgonen men det tog tid och mekanikerna sa olika så jag körde vidare söderut och hade tur utan regn. Framme i Coffs Harbour började vädret bli regnigt igen så jag blev fast där några dagar. Åkte sen till mekanikern och det visade vara ett råttbo under huven och hö hade fastnat som gjorde att vindrutetorkar kontakten inte satt ihop. Det var lätt fixat och med de fixat och ett stort leende på läpparna var jag på vägen igen. Det gick ungefär två timmar sen på rastplatsen startade inte bilen. Fick hjälp att snabbstarta så att kom iväg. En halvtimme senare la den av mitt på motorvägen. Tvungen att stanna in till kanten och tack och lov stannade samma par som tidigare hade hjälp mig. De hade en husbil så kunde inte snabbstarta med deras batteri men de hade startkablar så vi fick en annan bil att stanna och försökte få igång biljäveln. Det gick inte. Den gick igång men tog stopp innan jag hann köra iväg. Så paret med en husbil gav mig en lift till närmaste mekanikern. Där väntade jag medan mekanikern åkte och hämtade batteriet för att ladda det. Det var alternatorn som var trasig, den del i motorn som laddar upp batteriet. Sen kom jag efter några timmar iväg igen för att ta mig till Port Macqurie som bara låg 20 minuter ifrån. Här är jag nu med en bil som inte kan starta. Jag har lagt ut annons på internet och vill få den såld så snabbt som möjligt för det är det ända som håller mig kvar. Och även min surfbräda måste jag få såld. En bra sak den senaste veckan har i alla fall varit att jag nu för fyra dagar fick jobb att plocka blåbär. Så då får jag in en liten slant åtminstone.

Update: Åter ett besök hos mekanikern, 110 dollar fattigare men en fungerande bil igen… Hur länge till vet jag inte däremot vet jag att jag måste laga bränsleslangen för den har sprickor och när den börjar läcka kommer motorn att börja brinna. Kanske kan vara lite viktigt. Har jag sagt jävla biljävel? Nu blir jag kvar återigen en vecka men Karro bor på en avokado farm en timme härifrån (väldigt nära där jag plockar blåbär) så jag ska bo där till veckan och jobba. Någon övre makt vill inte riktigt att jag ska ta mig ner till Melbourne för snabbt. Vi får se när jag kommer dit.

Och juste. Jag har efter många många timmars jobb fått iväg mitt personliga brev på 4000 tecken i min ansökning till Environmental Geoscience på University of Edinburgh. Fick mail av universitetet som sa tack för din anmälan vi får in ca 60 000 ansökningar så vi meddelar i slutet av Mars. Det är en chansning att bara söka in till en utbildning i UK men tyckte det var svårt att leta runt när jag så gärna vill komma in på just denna kursen. Den verkar perfekt. Ansökningen har tagit upp mycket plats i huvudet senaste tiden och det är en lättnad att ha den inskickad men nu istället nervös för svaret.

Dag #314

Vakna upp på morgonen och så har Yoki gjort oss varsin origami blomma.

Pallar makadamianötter från en gård i närheten.

15725661_10211865550132853_1603573284_o

15748205_10211860242240159_576838197_o

15748180_10211865532092402_1936363540_o

Det blev flera julkort för vi firade både 24 och 25. Vi hade en hel del nationaliteter, jag svensk, Karro tysk, en japan, tre stycken britter, en dansk, en finne och ett belgiskt par. Så enligt icke britterna firade vi en jul på 24, och sen med britterna firade vi på 25. Så det är julmat gånger två att träna bort från magen. På julaftonsmorgon gjorde Catherine julgröt som smakade väldigt likt pappas gröt. Men det saknades bara att sitta hemma. Jag gjorde köttbullar för första gången. När vi serverade frågade en britt med rädsla ”You don’t have gravy to the meatballs?”. Men efter han smakat la han till ” I understand you don’t serve gravy to your meatballs because these meatballs don’t need any gravy.” Har förstått att gravy ligger nära hjärtat hos britter så det var ett gott betyg i mina öron. Till det åt vi danska glaserade potatisar, klassisk rödkålsstuvning och till efterrätt tysk dessert med varma äpplen och mandelmassa. Vaknade upp mätt men det fick inte hindra nästa firande. Till frukost fick vi stor frukost med fruktsallad och bullinis. Vi åkte till stranden, det regnade och var pissväder men jag ville till stranden för det kommer inte hända igen på jul. Tog med surfbrädorna och försökte surfa. Det är otroligt svårt och behöver öva öva öva. Men men vi kan iaf säga att vi surfade på juldagen. Sen tillbaka och till middag åt vi kött kött och kött. Det var känguru korv inlindad i bacon, kalkon, kyckling, stor skinka och sen tillbehöver som sås och några tillagade grönsaker. En brittisk jul. Till efterrätt fick vi pudding, som var brödskivor och russin i smör till en vanlij custard och efter det efterrätt nummer två som var en banoffepaj. Det var gott men om jag ska vara ärlig så är inte brittisk mat min största favorit. Lite för mycket kött och smör och socker och för lite grönsaker och fisk. Jag saknar svenskt julbord med massa sill och lax. Men däremot väldigt kul att få äta. Och missförstå mig rätt, vi hade väldigt god mat. Nu idag drar jag iväg från gården, denna gången för sista gången. Jag ska till en musikfestival där jag ska volontära som håller på under nyår. Jag har fått tillbaka min bil som var hos mekanikern och satan i gatan vad dyrt det är att reparera bilar. Min gamla bil som jag köpte för 1000 dollar är inte jättelångt ifrån att kosta dubbelt efter reparationerna jag fått göra. Nu ska den iallafall vara körbar. Senaste veckan har varit skön för vädret har inte varit riktigt lika varmt som tidigare. Varmt klimat är inte min kopp te och jag längtar faktiskt hem till kyla. Speciellt när man har en bil utan AC. Efter festivalen drar jag mig söderut och hittar fruktplockarjobb.

Dag #308

Fish Bowl var en av de tre olika platserna vi dök på.

Två timmars båttur tillbaka från båten vi bodde på.

Vi flög tillbaka från Cairns till Gold Coast och tog en buss sen lift tillbaka till vårt camp från flygplatsen.

Nu ska jag försöka berätta om den bästa upplevelsen i mitt liv. På lördag morgon packade jag och Karolina ihop det sista. Käkade frukost och listade ut hur vi skulle ta oss från Bangalow till Gold Coast Airport. Bussarna gick dåliga tider så vi bestämde oss för att lifta. Vi skrev Gold Coast på en lapp och fick en origami blomma av Yoki som sa att den skulle ge oss 70 % chans att få en lift istället för 40 %. Vi ställde oss vid en avfart i närheten av gården som ledde mot motorvägen. Jag lärde mig en sak av att lifta. Jag ska när jag kan, alltid försöka plocka upp liftare (ja mamma och pappa såklart inga skumma typer) för att stå och hålla upp timmarna, le stort och se bilar passera och passera och passera var lite drygt. Men tillslut fick vi skjuts av en trevlig Aussie. Han släppte av oss i Brunswick och där fick vi en ny lift av en familj som tog oss hela vägen fram till dörrarna till flygplatsen och påvägen gjorde de sitesing och vi fick oss ett varsitt sockerrör från en gård de stannade på.

Vi hade fyra nätter bokade på YHA hostel i Cairns. Dagarna gick mest åt att vara nervös och se till att förbereda inför båtturen, köpa kamerautrustning och sjösjuktabletter. Och se till att inte bli förkyld för det skulle innebära ingen dykning. Tydligen var det noga för att man måste kunna tryckutjämna ordentligt och slem i lungan kunde också göra skada. Några ingefärs te på kvällen för att motvärka att jag låg i en säng med en luftkonditionering seriöst 2 dm från huvudet. På onsdag morgon blev vi upplockade 6.40 på hostlet. En båttur på två timmar som gungade rejält gjorde mig orolig för att sluta med sjösjuka. Tack och lov gick det bra att kolla på horisonten och såfort vi hoppade på den större båten där vi skulle sova två nätter började det redan kännas bättre. Det är så mycket att berätta och det var inte bara dykningen jag älskade utan hela konceptet. Att sova på en båt mitt ute på havet, i Stora Barriärrevet. Vakna upp kl 5.15 på morgonen. Springa ut och kolla på soluppgången som man inte såg för det var moln men ack så fint ändå. Lyssna på dykgenomgång, springa till hytten, ta på badkläder, gå ut och ta på stinger suit och strumpor för att undvika blåsor, ner för trappan till bakändan av båten. Sätta på flytväst och göra check. Kolla buyancy, weight, releases and air. Göra buddy check med Elin från Sverige som var min dyk buddy under alla dyk. Sen gå fram till ansvariga och meddela luften i tanken. Ta tre steg ned, sätta på simfötter och cyklop. Gå fram till kanten, sätta i regulator, hålla i viktbältet med ena handen och regulator och cyklop i andra, luta sig fram och göra kullerbytta i vattnet. Upp till ytan, fylla upp flytvästen, byta till snorkel och signalera ok. Sen dyka. Wow. Jag har ett tag haft en förkänsla att jag skulle tycka om dykning. Det visade sig inte att jag tyckte om dykning. Det visade sig att jag älskade dykning. Ärligt talat känns det nästan mer rätt och mer naturligt att flyta runt på revets botten, vara omringad av vatten och andas genom regulatorn än att gå runt på land. Såfort man kommit upp längtar man till att få komma ned igen. Simmar runt två och två, jag med Elin och vi håller ihop och stämmer av hur mycket luft vi har kvar i tanken. Vänder tillbaka när första personen har 130 bar kvar och går upp mot ytan när första har 60 bar kvar för att inte komma under 50 bar. Men först göra ett safety stopp på femmeters djup i tre minuter för att inte få dykarsjuka. Simma till båten och ta sig upp. Meddela hur mycket luft jag har kvar, få en reaktion i något liknande med ”wow”, ”impressive”, ”you must be half fish” eller en fråga jag fick flera gånger ”are you sure you’re breathing?”, jag använde tydligen förvånande lite luft. Efter morgondykningen var det frukost, en kort paus men snart därefter dyk nummer två. En kort briefing igen där de förklarar säkerhetsreglerna och visar på kartan i vilken riktning vi ska simma. Sedan samma rutin med att sätta på uttrustning igen. Snart lunch. Sen någon timmes vila, sen dyk nummer tre. Middag efter det och sen dyk nummer fyra som var ett nattdyk.

Jag såg två sköldpaddor vid nattdykning på ytan nära båten innan vi hoppade i vattnet. En haj på 1-2 meter som jag har bevis på film, en Blue spotted fantail ray, nemo fiskar, säkert hundra olika fiskarter, koraller, sjögurkor och massa mer. Vi dök genom en liten passage, vi gjorde ett nattdyk, vi dök sammanlagt 9 dyk varav 4 var del av Open Water Certification. Vid fjärde dykningen sammlades gruppen, fyra personer plus vår lärare vid bottnen och läraren skrev på sin tavla, ”You passed” och skakade hand. Efter det kunde vi dyka 18 meter på egen hand fast med en dykbuddy.

När jag tänker på det blir jag nästan ledsen för att jag så gärna vill tillbaka bland korallreven och dyka. Så starkt har jag nog inte känt för någon aktivitet jag gjort tidigare.

Jag har världens bästa föräldrar som gav mig en upplevelse som jag 100 % inte hade kunnat önska mig bättre. Att jag fick chansen att testa på att dyka och inse att detta är något jag älskar. Tack mamma och pappa, ni är obeskrivligt bra.

Dag #278

Huntsman spindel i komposttoaletten, stor men ofarlig.

Stranden vid Brunswick, hit går vi oftast.

Ingefärsplantagen, ett par hundra meter från vårar camp.

Shilo är våran bonde som har ansvar för odlingen.

Nimbin, inte jättespännande att se, liknar Christiania i Danmark.

Torkad frukt på lokala gårdsmarknaden i Bangalow.

Mina tankar har fastnat i förvirring. Jag insåg idag anledningen till detta. När jag reste till Nya Zeeland var mitt mål att uppleva nya saker, träffa människor och få nya erfarenheter. Det kände jag att jag ofta gjorde. När jag vid nåra tillfällen fastnade och inte skaffade mig så mycket nya erfarenheter, tex i slutet av Wellington. Så flyttade jag vidare och det gjorde att jag började få nya erfarenheter igen och allt var bra igen. När jag åkte till Australien, var mitt mål att försöka hitta ett simpelt liv att leva. Leva nära naturen, äta bra mat, gå på farmers market och åka och bada i havet. Det är det jag just nu gör. Precis, nästan exakt som jag hade föreställt mig i bästa scenariot. Och därför är jag förvirrad. Detta var mitt mål, med Australien och jag har redan uppfyllt det mesta i min önskning. Jag sitter nu och vet inte längre vad jag vill med Australien. Jag har hur som fastställt att jag behöver ett jobb. Ganska snart. Mitt konto börjar sina. Jag har mat och boende så länge jag stannar här på ingefärsgården. Det känns tryggt. Men inga pengar kommer in på kontot. Och Byron är dyrt. Den mest hälsofixerade platsen jag någonsin besökt och allting ska vara fairtrade, organic, OCH det dubbla priset. Att betala nästan 70 kronor för en smoothie är inte ovanligt.

Att inte veta vad man vill är en jobbig känsla. Från att resa runt på egen hand och kämpa för det man vill har jag lärt mig att få saker är omöjligt och om man bara kämpar för det man vill så kommer bra saker hända. Men problemet när man inte vet vad man vill är att man inte vet vad man ska kämpa för. Men nu är mitt fokus hur som helst inställt på att först och främst skaffa jobb. Och skriva mitt personliga brev till jobbansökan. Och ansöka till ett internship, och göra upp en plan för vart jag vill resa i Australien, och bestämma vad jag vill göra efter Australien, och planera vad jag vill göra när jag kommer hem till sommaren… Det är svårt att fokusera när det finns så mycket att hålla i tankarna. Jag ser inte direkt fram emot att fylla 20 år av anledningen att antalet beslut i livet verkar bli fler och fler desto äldre man blir. Att vara hemmifrån så länge börjar också kännas av. Jag saknar mina vänner där hemma, jag saknar mamma och pappa, jag saknar mammas fläskpannkaka, kaviar och just känslan att vara nära hem. Det är baksidan. Men sen är det mycket fantastiskt med att vara här. Jag har bott på en gård som odlar ekologisk ingefära i tre veckor. Där jobbar vi 4 timmar om dagen i 5 dagar och får i utbyte mat och boende. Jag och Karolina från Tyskland delar en mysig husvagn. Vi har precis fått oss en egen altan med tak. Jag har fått en egen liten trädgård att odla i. Vi äter jättegod vegetarisk mat med mycket grönsaker. Jag lär mig mycket nytt om plantering och växter. Vi bor mitt i en regnskog och blir väckta på morgonen av en tupp. Vi har höns och äter ägg direkt från gården tillsammans med egenodlad papaya, tomat, ingefära, gurkmeja, ruccola sallad, massa örtor, spenat och vårlök. På helgen finns en del gårdsmarknader att besöka. På eftermiddagarna tar jag och Karob (Karolina) utflykt till någon by, oftast Brunswick, och badar i havet. Nästan varje dag. Havet är underbart. Rent och fint med vita stränder. Jag har köpt en surfbräda. Jag har köpt en bil och kan köra runt bland alla fina utsikter över grön landsbygd, regnskogar och längs havet. Det finns massvis av hälsoaffärer. Jag är nästan aldrig ensam för jag är alltid tillsammans med Karob. Vi dekorerar våran husvagn och det känns verkligen som ett hem. Det är lite för varmt runt lunch tid men på eftermiddagarna är det skön temperatur och det är sällsynt att frysa. Vi lever nära naturen och livet är stressfritt. Jag mår bra och efter krångel med mage och lever är min hälsa bra igen efter besök på akuten (nej inte så allvarlig men rekommenderad att gå dit eftersom det är gratis) men utan resultat och doktorns råd att det inte var farligt, och efter olika naturliga läkemedel med maskros te och naturlig lever tonic.

Dag #245

Gjorde en 5 timmars hike till Haruru Falls en dag. Den passerade igenom en Mangrove(vet inte svenska ordet) skog som var väldigt annorlunda från något jag sätt tidigare.

Här satt vi på en bänk några dagar tidigare och drack öl. Vi såg sen en skylt på bänken ”alcohol ban area” på bänken och kort därefter läste vi på skylten till det vita huset bakom oss att det var polismästarens hus. Vi drack upp vår öl men bytte sen plats.

Hade som sagt lite drama att ta tag i påvägen från Auckland till Sydney så här kommer bilder från sista tiden i Paihia. Det är ett ställe jag tyckte om och om jag hade haft mer tid skulle kunna tänka mig att stanna och jobba där, speciellt i Russel som är en 15 min båttur från Paihia.

Dag #249

Underligg fågel var det första jag såg när jag kom ut från tågstationen.

Jag är i Sydney! Jag är i Australien, ett nytt land!

Från lördag kväll till tisdag morgon var bland de mest, om inte de allra, påfrestande dygnen i hela mitt liv. Jag kände mig jätteliten och problemen kändes alldeles för stora för lilla mig att klara av att hantera. Det kändes hela tiden som jag låg på gränsen till att bara stänga av allting och inte klara av att hantera situationen. Men jag fick fokusera på en sak i taget och inte tänka för mycket. Nästan allting ordnade sig men jag känner mig fortfarande ur balans och utmattad från allting som har hänt. Men hälsan känns bättre! Jag känner mig nästan helt och hållet frisk. Och jag är glad och, lite stolt, över att jag hanterade situationen på bästa möjliga sätt och kämpade på och lyckades pussla ihop allting med både tur och otur på min sida.

Jag börjar med det jobbigaste först. Jag har inte haft mycket tid att reflektera för det har varit för mycket tryck på mitt bröst med allt annat som hänt så jag har inte kunnat ta in det än. Det kommer tårar i ögonen när jag försöker skriva det. Min farmor har gått bort. Jag lämnar det där, för tillfället är det fortfarande för mycket för mig att helt och hållet processa.

Jag går över till något som jag klarar av att berätta om. Hur jag tillslut lyckades komma till Sydney. För det är något som uppenbart, eftersom jag nu är här, löste sig. Söndag morgon (då jag egentligen skulle ha suttit på flygplanet) satt jag på fik och gjorde alla möjliga samtal, med bokningar och avbokningar hit och dit. Sen drog jag mig därifrån och gick runt i stan, jag kommer inte ihåg vad jag skulle göra men tror att jag var påväg för att käka lunch. Och när jag kollar mobilen ser jag ett meddelande på facebook från en okänd

”Hi there, Have you lost your passport in Auckland by any chance? If so please come to Cotton On Body on Queen Street today J”.

Jag tror jag var innanför dörren i Cotton On Body inom 30 sekunder efter jag sett meddelandet. Första tankarna var lättnaden av att veta att mitt pass var i säkerhet och ingen risk att min identitet skulle använts på något sätt. Jag skakade, så lättad jag var för att all spänning släppte. Eller nej det är inte riktigt sant. En del av spänningen släppte, för jag hade fortfarande en hel drös med nya samtal att ta tag i. Jag gick in på McDonalds och slog direkt numret till flygbolaget för att fråga när nästa lediga flyg till Sydney gick. Förvånad blev jag när hon sa att det fanns flyg morgonen dagen efter, med ombokningskostnad på 135 dollar. Jag firade mitt återfunna pass med en stor ”Create your own taste” burgare (för första gången mycket imponerad av McDonalds). Satt i telefonkö till bookings.com för att ordna med hotellet. Det fanns inga lediga rum för nästkommande dag, men vi fick återbetalning på en av de två nätterna vi bokat. Jag gick sedan till polisstation och gjorde rapport om att jag hittat mitt pass. De ringde till immigration för att meddela (trodde de i alla fall, det kommer senare). Jag hade lyckats hitta ett hostel för natten som jag checkade in på efter att ha gått 20 minuter med min tunga ryggsäck. Att den var tung fick jag bekräftat på flygplatsen dagen efter, den vägde inte minder än 22 kg. Och detta bar jag till flygplatsen på ryggen som var en drygt 30 min promenad kl 4.00 på morgonen. Jag kom med bussen till flygplatsen, i mycket god tid. Som var tur det för när jag skulle igenom security, ringde de upp någon annan som kom och sa att jag skulle följa med de för mitt pass var rapporterat som stulet. (Detta skulle inte vara några problem enligt polisen eftersom jag gått tillbaka och rapporterade att jag fått tillbaka passet, men de måste ha gjort något fel för enligt immigration hade de inte ringt in och bekräftat) Jag fick sitta och vänta på att få prata med immigration och ännu hantera nerver eftersom man har ingen aning om vad som väntar. Men det var bara för mig att prata i telefon med immigration department och bekräfta att det var jag som hade mitt pass. Äntligen igenom security kunde jag smått börja lugna mig och vänta på flyget. Flygningen gick smidigt och det var bra filmer så tiden, ungefär 3 timmar, gick snabbt. Sen väl landat kom nerverna tillbaka för jag förväntade mig att de skulle vara en noggrann säkerhetskontroll. Men det var så lätt att jag när jag kommit igenom och fått tillbaka mitt bagage, var orolig att jag missat att gå igenom kontrollen och att de verkligen registrerat att jag kommit in på ett working holiday visa. Att hitta ett sätt att ta sig in till centrum var en utmaning. Extremt trött, från att vaknat innan kl 4.00, sovit med nerver, och allt som jag hade bakom mig, bärandes på 22 kg blev jag av olika trafikvakter visade hit och dit, alla sa olika och inget stämde, någon sa jag kunde ta shuttle, som jag väntade på 30 min, för att när den kom dit få reda på av busschaffören att han inte alls kunde köra mig. Sen till allmän buss som inte gick in mot stan som sa jag skulle ta en annan buss, som sen inte visade sig heller gå in mot stan, och inte kunde ta sedlar. Jag blev aningen irriterad och mer sur min gick mot taxi för att fråga vad det kostade. 35 dollar var för dyrt för mig så jag gick mot tågen som jag i efterhand skulle gjort direkt. Det gick bra och jag hoppade av på rätt station och med karta från flygplatsen började gå i riktning mot hotellet. En snäll dam hjälpte mig så att jag kom rätt. Väl incheckad på hotellet slängde jag av mig skorna och la mig på dubbelsängen. Helt slut i kropp och knopp tog jag mig en vatten och chokladkaka från minibaren och kollade på Netflix. Tack till världens bästa föräldrar som kostade på mig två nätter (med avbokningar fick betala för tre) nätter på fyrstjärnigt hotell. Och jag passade på att bre ut mig med all min packning i hela rummet, för det är inte ofta man kan göra det när man lever hostel liv, då brukar man ha en kvadratmeter att förvara sin packning på. Det funkar men är en av utmaningarna med att bo på hostel.

Och hur är Sydney? Jo det är en stor stad. En mycket stor stad. För stor för mig. Jag har nu insett att jag vill inte bo i storstad. Imrådet Surry Hills där mitt hotell låg var mycket mer lugnt och trevligt än centrum. I centrum var det stora höga byggnader som skymde solen och gjorde att man knappt såg himmeln, fullt med stressade businessmänniskor och oljud. Det fanns några trevliga parker men jag saknade riktig natur som hav, sjö, berg och skog. Jag promenerade längs hamnen och träffade på en tjej från Barcelona som också nyligen anlänt och vi slog sällskap tillsammans.

Allting ordnade sig, med tanke på omständigheterna, väldigt smidigt. Men det var endast tack vare att mina föräldrar fanns där och stöttade med allting ekonomiskt. Det blev inte ett dyrt misstag för mig utan stackars mina föräldrar som tar på sig alla kostnader. Det löste sig ok med hotell som var bokat och som vi ”bara” fick betala kostnaden för en av nätterna som jag missade. Utan mina föräldrar hade jag fått börja tänka på att köpa flygbiljett hem istället för Sydney för det hade tagit lite väl hårt mot plånboken.

Just nu är jag i kända Bondi, har flyttat till hostel här, och idag ska jag byta hostel igen men till ett annat i Bondi. Sen är planen att bo där två dagar och på lördag kväll ta en nattbuss till Byron Bay och kolla läget där. Jag tror det är ett av de allra svåraste områdena att få jobb i men jag vill åka dit, se ifall det är ett ställe jag skulle vilja stanna på och ge det ett försök att få jobb där. Annars får jag komma på en ny plan. Jag behöver skaffa jobb ganska snart för pengarna börja sina bort.

Det är en del kostnader att komma till nytt klimat. Jag har insett att min packning inte är fullt lämpad för Australien. Jag köpte en bikini på hm igår, och idag behöver jag leta efter ett par mer somriga skor för ett par svarta kängor är inte riktigt vad man går runt i här.

Jag har också bestämt mig för att börja leta runt efter en bil. När jag kommer till Byron ska jag leta kring Brisbane och hitta en bil snart för att känna mig mer trygg och oberoende av andra transportmedel. Även fast jag stannar och jobbar blir jag mer fri att göra dagsturer för att upptäcka områdena runt i kring och jag är fruktansvärt trött på att släpa runt mina 22 kg på ryggen och ifall man har en bil kan man lämna den mesta packningen i bilen även fast man bor på hostel. Jag är för tillfället jätteförvirrad, men håller mig ifrån att grunna alldeles för mycket på min plan innan jag kommer till Byron Bay. Jag får helt enkelt se vilka möjligheter som öppnar sig och vilka jag väljer att hoppa på. Den enda plan jag vet är att jag är här tills mitten av April då jag flyger till Japan och möter upp mamma och pappa. Jag tror 6 månader kommer gå för snabbt så känner mig aningen stressad över det men försöker lugna mig och tänka att man hinner se och göra mycket på sex månader och det jag hinner det hinner jag och det jag inte hinner det hinner jag inte och det är inte mer med det.

Igår checkade jag in på ett hostel och träffade en svensk på rummet. Inte långt därefter bjöd hon med mig till en lägenhet med några av hennes svenska vänner. Så det blev en förfest fullt av svenskar. Har inte sett så mycket svenskar tillsammans sen jag lämnade Sverige. I Nya Zeeland när jag träffade svenskar var det bara kul, eftersom det inte hände alltför ofta men jag inser att det är ganska fullt av de här i Australien så jag tror att jag kommer bli aningen trött på att stöta på så mycket svenskar. Jag reste ju trots allt inte ändå vägen ifrån andra sidan jorden för att träffa svenskar.

Dag #245

Planen var att jag skulle sitta på flygplanet just nu. Påväg till Sydney. Det gör jag inte. Jag sitter på ett café med en kopp kaffe och en stor bit brownie i telefonkö till hotellet i Sydney. Kl 20.00 igår när jag packat ihop nästan alla väskor, och dubbelkollar att passet är där hittar jag det inte. Jag får smått panik och börjar ta ut allting från alla väskor jag har. En gång, två gånger, tre gånger. Jag får extrem panik och inser att passet ÄR INTE DÄR. Det är borta. Jag har det alltid i mitt datorfack i ryggsäcken i en svart liten tygväska. Jag har under åtta månader, med ett tjugotal förflyttningar från det ena hostlet till det andra lyckats endast tappa bort min datorladdare. Det löste sig och den skickade Manon hit till Auckland. Men att jag lyckas tappa bort passet 11 timmar innan mitt flyg till Sydney det utjämnar min tur jag haft tidigare. Antingen har passet trillat ut från väskan när jag tagit upp något annat, vilket är otroligt för det har inte hänt någon gång innan på 8 månader. Eller så har någon stulit passet. Det är såklart oroande för då är det någon som faktiskt har ett motiv och troligtvis använder passet till något. Men min oro just nu är för stor med allt annat så jag kan inte tänka för mycket på det. När jag insåg att passet inte var där, gick jag ned till receptionen och frågade om någon lämnat in. Nej. Sen gick jag in till rummet där jag sov dagen innan och frågade om de sett något pass. Nej. Sen letade jag upp tjejen som sov i den sängen och frågade om hon kunde öppna och kolla i skåpet som jag hade. Nej. Sen gick jag runt i hostlet och letade. Nej. Jag gick till Starbucks som jag innan träffat Margoux på och frågade. Nej. Sen gick jag ut på Queens St och gick mot ett område där det var en Diwali festival som jag hade gått till tidigare. Jag gick till lost and found som när jag kom dit hade stängt men det fanns några personal kvar som jag frågade. De var ganska otrevliga och sa arrogant att jag fick komma tillbaka imorgon för att de precis stängt och inte hade nyckel. Jag fick höja rösten en aning och säga att imorgon är det försent för jag har ett flyg kl 9.00. En dam var väldigt otrevlig och förhörde mig när jag varit på festivalen och frågade när jag sett passet senast. Jag sa då att jag visste jag hade de dagen innan och hon röt då till och sa att ja men då är det ju inte här. Jag sa att jag hade det i väska så jo det kunde det vara. Tänk att en del människor anstränger sig för att vara ohjälpsamma. Men en ringde tillslut de som hade tillgång till lost and found. Men nej. Det var ingen liten svart väska med pass inlämnad. Jag passerade två polismän (det var mycket folk i rörelse för det hade några timmar tidigare varit en indisk festival) och frågade ifall de visste om någon allmän lost and found som var öppet, (kl var efter 22.00), polismannen informerade mig om att jag direkt skulle gå och göra en anmälan hos polisen som fortfarande var öppet. Jag gick mot polisstationen som låg en bit utanför och på kvällen kl 12 kändes det aningen otryggt att gå runt i Auckland själv. Men väl där kollade de i lost and found men nej inte där heller och sen fyllde vi i polisrapport. Jag tog med mig min kopia som jag hade av passet. Det kom bra till användning (så stort tips till resenärer att ha kopia av passet) hos polisen som kunde anteckna passnummer etc. Jag vandrade tillbaka, ont i huvudet både från alla besvär men även från infektionen jag har i kroppen. Gick förbi en frozen yoghurt butik som fortfarande var öppen och köpte mig en 7.50 dollar stor portion. När jag kom tillbaka till hostlet ringde jag direkt till flygbolaget och förklarade läget. De var flexibla och sa att jag skulle ringa tillbaka när jag vet vilken dag jag kan flyga för att kunna boka om. Jag gjorde mig en kopp te och satte mig vid tvn och tittade på ett program vid namn Geordie Shore. Nog det värsta program jag sett men det tröstade aningen att se ungdomar som endast festar, beter sig illa och inte verkar ha någon mening med livet. Sent gick jag och lade mig. Vaknade upp med stark huvudvärk. Men kunde inte ligga kvar i sängen för länge eftersom jag var tvungen att checka ut innan kl 10 då hostlet inte hade någon ledig säng för natten. Efter frukost och utcheckning gick jag till cafét där jag nu sitter och jag har nu ringt åtta hostel eftersom det är söndag och det mesta är fullbokat. Lyckades tillslut hitta ett hostel som jag sover på för en natt men sen checkar jag tillbaka in på hostlet som jag de senaste nätterna bott på. Jag tror jag lämnar kvar min stora ryggsäck i förvaringsrummet och bara tar med mig det jag behöver över natten så att jag inte behöver släpa på alltihop. Efter det kollade jag upp öppettiderna för Svenska Konsulatet i Auckland (det finns ingen Svensk Ambassad i Nya Zeeland så jag får ordna ett provisoriskt pass och flyga till Sydney och sedan där ansöka om ett riktigt pass). De har öppet imorgon, måndag kl 10 så då ringer jag och efterfrågar ett provisoriskt pass. Sedan ringde jag till hotellet i Sydney (Av mina jättesnälla föräldrar fick jag två nätter på ett fint hotell i Sydney..) Jag förväntade mig inte att de skulle kunna göra så mycket men de var schysta och sa de kunde göra retur för en natt men behövde först ringa till Bookings.com för att konfirmera eftersom jag bokat genom deras tjänst. Sen satt jag där en stund i telefonkö men nu ska det vara fixat. Senaste 24 timmarna känns det som jag ringt fler samtal än jag gjort hela resan.

I tankarna finns pappa med farmor, som inte mår bra. Det är värre än oturen jag råkat ut för. Och känns för stort för att min hjärna ska klara av att bearbeta för tillfället, jag stänger halvt av min hjärna just nu för tänker jag på alltihop känns det som jag kommer krossas.

Jag tror att jag innerst inne vet att allting kommer lösa sig men det senaste dygnet (egentligen hela veckan) har varit ett av de allra (kanske det allra) jobbigaste i hela mitt liv. Det hade varit lättare att se positivt om min hälsa varit på topp. Någonting är fortfarande i kroppen och det är svårt att säga om det blir bättre eller sämre. Igår kändes det ganska bra, jag hade till och med ork att gå i butiker och det säger en hel del. (en positiv sak var att jag köpte mig en jättefin ny plånbok från återvunnet papper från en butik som fått pris av FN för att tänka på miljön.) Men idag kändes det värre, med halsont och stark huvudvärk när jag vaknade. Jag kom att tänka på nu att det känns nästan precis som att jag har en kraftigt bakfylla (ont i huvudet, dålig balans, hjärta jobbar tungt, illamående ibland, energilös och deppig) men även fast jag inte druckit någon alkohol på två veckor. Jag avvaktar och känner efter hur det utvecklas och ifall det blir värre, då får jag gå tillbaka till doktor.

Och justja, livet ska ju inte vara enkelt, så för att krångla till det extra är mitt abonnemang inställt på att stängas av idag eller imorgon och då försvinner även mitt nummer. Ska ringa till Vodafone och höra hur det kan lösa sig. Hurra ännu ett samtal!